Sthlmfinest

Okej håll i er nu, gott folk, och förbered er för ett ytterst ointressant inlägg. Jag har inget nytt eller särskilt spännande att komma med, men känner ändå att jag vill skriva lite och slösa bort din tid. Jag känner att det är viktigt att du, just precis du, vet vad jag kommer ha för mig i veckan (ändring kan dock förekomma!!)  Fast framförallt är det för att jag inte vill skriva i min nya kalender som jag fått idag. Den är så fin så fin!

Måndag- Läkaren kl 8
Tisdag-  Möta Syster Sigrid vid stationen, Hem till Papps
Onsdag-  Fika med Julia <3 Elin fyller år!!
Torsdag- Till läkaren igen för blodprover, kissprover och annat skojs mellan kl 7.30-10, Tandläkaren kl 15
Fredag- Frisören kl 13, Dejt med Martin
Lördag- Ridningen börjar, Yay!
Söndag- Deppa inför skolstart och pussa Martin litegrann

 PUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS!

Så nu vet du var du har mig på ett ungefär! ;)


Nu till något annat.  Jo, på sista tiden har jag som sagt bestämt mig för att sluta vara så matbesatt och försöka att inte tänka på vikt och sånt. Det har varit mycket svårare än jag först trodde och jag har ätit saker som jag inte ätit på väldigt länge. Saker som jag förbjudit mig själv att äta såsom pannkakor, chips, mjölkchoklad, kebab, glass, vitt bröd, smör... I början kände jag mig stolt och nöjd med mig själv över att ha klarat äta alla dessa "ångesfyllda" saker, men just nu känner jag mig bara äcklad. Jag vet inte hur jag ska göra! Vad jag än gör så blir det liksom fel. Om jag bara äter nyttigt och fullkornstråkigt så känner jag mig torr och onormal. Om jag äter sånt som jag inte "får" äta så mår jag också dåligt och känner mig tjock och äcklig. Men jag vill så gärna bli normal och släppa alla sjuka förbjud så jag fortsätter kämpa mot mig själv. Tvingar i mig saker när varenda fiber i kroppen säger att det är fel och att jag inte ska äta sånt där. Det är som att jag har glömt bort att mat faktiskt ska vara gott och inte bara funkar som energikälla. Sen när jag väl märker hur gott det är så är det som att jag inte kan sluta utan bara vräker i mig. 



 Nothing tastes as good as thin feels like.  Jag skulle önska jag kunde sluta tänka så.

Ibland känns det som att det inte spelar någon roll för jag kommer ändå aldrig bli nöjd. Samtidigt som jag vill vara smal så tycker jag att det är skitsnyggt med kurvor också. Fast jag lurar bara mig själv om jag tror att det handlar om utseende, för det gör det verkligen inte. Det handlar inte om att jag tror att jag skulle vara snyggare om jag gick ner några kilon, det är bara sånt jag lurar mig själv och framförallt andra med. Jag såg förjävlig ut förut och det förstår jag nu. Istället för någon utseendefixering handlar det mer om mitt kontrollbehov och mina höga krav på mig själv. Sen vet jag att jag inte kan slappna av och bara njuta så länge jag har de här tankarna. Fan, jag har känt så här i över fyra år och det känns rätt hopplöst att jag nånsin ska bli av med den här skiten. När ska jag äntligen få bli helt frisk?