Sthlmfinest

Det finns två olika slags människor. Det finns den specialiserade typen med ett särskilt intresse och den mer som är allmänna. De som är av den specialiserade typen har ofta bara ett enda stort intresse som de verkligen brinner för. Det kan vara simning, fotboll, ridning, spela piano, ballett, sång, teckning eller att bli bäst i världen på sten sax påse. För tro mig, det finns de som verkligen går in för denna simpla lek. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för talang, men de har  säkert upptäckt  den redan när de var riktigt små. De har hittat sin "grej" som de är intresserade av och som  de verkligen vill satsa på. De tränar förmodligen varje dag, allt för att bli så bra som möjligt i sin specialiserade gren.
De tränar, tränar och tränar och de övar, övar och övar, tills de har blöder mellan tårna av alla piruetter och tills de är helt utmattade av att försöka läsa kroppspråket till motståndaren och redan innan komma på ifall han eller hon kommer forma handen som en sten eller en påse. De är så trötta, att kroppen värker av den simpla tanken att simma en enda längd till, men ändå så gör de det. För de ger aldrig upp, de har bestämt sig för att det här är vad de är skapta att göra.

Hela mitt liv har jag velat vara en sådan här människa. Som föddes och liksom med ens visste att "det här är min talang, det här är vad jag är till för". Jag är nämligen av den andra sorten, jag är tjejen som har gått på varenda aktivitet du kan tänka dig. Jag lovar att du skulle ha svårt att hitta en enda aktivitet som jag inte har gått på och sedan förkastat. Jag har spelat fotboll, handboll, simmat, spelat saxofon, cello, fiol, flöjt, gitarr, spelat i orkester, sjungit i kör, ridit, kört slalåm, jazzballett, boxat, yoga, fotograferat, gått på teater, jag har till och med varit med i fucking scouterna.
 Med mer eller mindre lyckade resultat har jag gjort alla dessa saker, och just nu är det väldigt få av dem som jag fortfarande håller på med. Visst, jag spelar fortfarande cello när andan flyger på, jag rider så ofta jag kan o jag försöker verkligen lära mig att spela gitarr. Saken är den, att av alla dessa saker känns det inte som att jag har hittat det som är jag, och jag har alltid beundrat människor som på något vis hittat sin grej. Det känns som en rotlöshet på något sätt, och jag har alltid sett upp till mina kompisar som ofta hållit på med en eller två saker som de verkligen satsat på.
Inte för att jag suger på allt jag företar mig, tvärt om. På det mesta ovanstående har jag klarat mig ganska bra, inte lysande men absolut inte dålig. Är det en välsignelse eller en förbannelse, är då frågan. Att vara lite bra i allt. Att vara allmänbildad, kanske det heter. Men jag har aldrig sett det positiva utan alltid längtat efter att hitta det som identifierar mig på något sätt.

På senare tid har jag istället kommit att vara tacksam över just den sidan av mig själv. Att vara duktig i allt men inte bäst i något. Jag har insett att det inte går att vara bäst, och det är något som "typ ett människor" ofta har en tendens att inte vilja inse. De tränar o tränar, ofta pressade av någon lärare eller förälder, och ger sig aldrig. Men man kan också se det som att de aldrig blir nöjda. Inget de gör blir någonsin bra nog. Tvåa? Inte bra nog. Älta, älta, vad gjorde jag för fel? Vad kunde jag ha gjort bättre?
Så behöver jag aldrig känna. Jag vet att jag aldrig kan bli bäst, och det är okey. För det som händer och som jag har sett hända människor som pressar sig själva till sin yttersta gräns är att de ger upp. Som Emma Igelström, som var en av de bästa simmare i hela världen för några år sen och som nu säger sig "aldrig vilja tävla igen". Det kan handla om något som man som barn kanske gjorde för att man tyckte att det var roligt att få uppmärksamhet när andra upptäckte att man hade talang för det.
 Till slut inser man, att man aldrig kan bli bra nog.  Plötsligt står man där och inser att man har förstört sin passion och det som de kanske älskade att göra mest av allt i livet. Plötsligt, är det inte lika roligt längre och alla lustkänslor är utbytta mot krav.

Det kanske inte är så viktigt att vara bäst i världen, eller vad säger ni?

Hej käraste cyberkompis som sitter där framför skärmen

Idag har jag ridit på ekerö. Fett länge o jag har fett ont i rumpan. Närmare bestämt fyra timmar på en helt undebart söt häst som hette Frej. Jag o min kompis Mirka red runt i skogen och det var verkligen jättemysigt att galloppera över ängarna.. gaah. O sen så gallopperade jag uppför värstaste backen! Det var riktigt skojsigt. Anyway and anyhow. I sommar har jag varit en vecka på ridläger o sen en två veckor har jag jobbat vid mitt landtställe där det finns islandshästar o man rider på turridning. Det har varit fett-najs o jag är helt hästbiten. Ska få en medryttar häst efter sommaren också, o det ska bli jättespännande.

Men nog om hästar.

Jag vill ju inte uttråka mina kära läsare genom att vara en sådan där illaluktande smink-vad-är-det? tjej som bara pratar om hästar o hur många flugbett hennes kära Lucky fått idag. Big nono. Det är liksom dealen jag gjort med mig själv. Typ "Hedvig, om du ska bli en horse-girl så får du ändå inte glömma att tvätta dig once in a while".  Men jag är en hästtjej, det känner jag i själen. Det känns som att det en människa o en häst har tillsammans är något helt speciellt o när jag rider känns det som att jag glömmer världen runt omkring på något sätt.

Men nog om hästar.