Sthlmfinest

Jag har fått klagomål om att min blogg är för ytlig och att jag bara skriver om utseendefixerade saker.

Det är sant! Men det är också lite med flit. Det känns på något sätt inte rätt att vika ut sig i en blogg och skriva om sina emo-problem.  Samtidigt förstår jag att det är fett tråkigt att läsa en blogg som är skriven i opersonlig, läppglansig anda. 

Men saken är den: Vad har jag egentligen att skämmas över?  Vad är det som är så fel med att skriva ut sig lite grann? Berätta om sina verkliga problem. Som att man inte kan äta utan att räkna kalorierna i varenda tugga. Som att det egentligen är sig själv man rymmer ifrån när man går från kille till kille. Som att man inte kan ta emot en komplimang utan att undra om personen driver med en. Som att man stänger undan alla känslor för att man är så jävla rädd för att någon ska betyda något. Som att man i slutändan vet att man kommer ge sig själv skulden för saker man inte kan kontrollera.

Varför skulle jag skriva om sådana saker? För att få sympati? En liten "stackars-lilla fjortis-flicka-utan-självförtroende"  nickning kanske?

Sanningen är att jag gillar att skriva om fåfänga saker med en svag doft av Escada.
Men det betyder inte att jag inte har någonting mer.

So, my babies!

Annie sa att jag var lik Rachel Bilson och jag blev så glad för jag tycker att hon är jättesöt!

Hedvig?                                                    Rachel Bilson?