Sthlmfinest

Jag vet att jag har lovat att inte skriva om emo-saker i stil med "ooh jag är så deppad snälla ge mig ett lakan så att jag kan göra en Britney och hänga mig i det". Men just nu känner jag mig så otroligt trött på mig själv att jag kan spy.

Har precis upptäckt precis hur svag jag faktiskt är, även om jag inte riktigt vill erkänna det. Minsta lilla avvisande och jag blir helt knäckt. Hur mycket stake har jag på en skala? Eller det behöver inte ens vara stake. Det kan lika gärna vara hur mycket fitta har jag på en skala, om det ska vara någorlunda jämställt. Men det får bli en annan blogg en annan gång.

Hursomhelst, varför har jag såhär höga krav på mig själv? Varför kan jag inte vara snäll mot mig själv och chilla lite? Skulle önska jag kunde få vara nöjd med mig själv om så bara för en dag. Få slippa alla negativa tankar om min kropp och sluta älta meningslösa detaljer som inte spelar någon roll i långa loppet.

Här sitter jag och neggar ner mig i en blogg och gör så att alla som läser får känna av min melankoli. Det är inte alls det jag vill. Jag skulle bara vilja inse att mitt liv är härligt och att jag faktiskt ska se alla människor som bryr sig om mig. När jag tänker på hur mycket energi som går åt att tänka på saker som att mina lår är tjocka känner jag mig sorgsen.

Tänk om jag kunde lägga den kraften på något som är viktigare? Faktum är att jag inte tror jag kan njuta av livet till fullo om jag inte släpper alla tråkiga tankar om mig själv.

Frågan är bara, hur fan gör man det?