Sthlmfinest

Idag har jag pratat. Jag har pratat och pratat och pratat. Nu ska jag hålla käften och skriva.

Pelin sa att jag hade "extra glittrande ögon" idag och frågade om man kanske fick det om man var kär. Det tyckte jag var väldigt Di Leva gulligt av henne att fundera på.

På svenskan fick jag plötsligt hysteriskt ont i magen (okey, okey jag är en crybaby och en dramaqueen så när jag säger hysteriskt ont så menar jag förstås att det värkte lite). Då bestämde jag mig för att gå till Syster  för att - vänta lite jag måste klia mig på axeln-  När jag kom till Syster öppnade hon dörren med en blick som liksom lyste hoppas-det-här-är-en-störd-jävel-så-att-jag-får-något-att-göra. Stressad över att jag faktiskt missade (oh, no!)svenska lektionen frågade jag henne om hon kunde ge mig en tablett och befria mig från mina vansinniga smärtor. Hon bad mig då glatt att sätta mig ner medan hon ambitiöst drog fram fyra tabletter. Redo att gå reste jag mig, men hon frågade om jag inte ville prata lite om varför jag hade ont i magen osv. Hon ville liksom att jag skulle sitta där i den röda fåtöljen så att hon skulle få analysera mig lite. Säkert komma med små statements om att jag hade ont i magen för att jag är ett sådant stackarsligt skilsmässobarn, typ.
Hursomhelst, som den Goda Människa jag är tänkte jag att jag inte kunde låta tanten sitta o skriva tråkiga rapporter när jag kunde muntra upp henne lite.

Det är konstigt hur man kan berätta personliga saker till människor man träffat bara fem minuter tidigare. Saker man egentligen endast säger till de man verkligen litar på. Men om någon bara lyssnar på en, verkligen lyssnar, så kan man berätta de mest personliga saker. Och då spelar det liksom ingen roll att man inte har förtroende för personen. Jag menar ,om jag skulle träffa min skolsyster i en hiss skulle det kännas obekvämt att bara prata om vädret eller vad som sades på nyheterna igår, men endå satt jag där och sa en massa saker som bara mina närmaste vänner vet om mig. Om ens dem.

Överambitiös som bara en skolsyster kan vara,  går jag iallafall ut 50 minuter senare med fem kondomer (här! ta hur många du vill! nämen ta några fler, det finns fler var de kommer ifrån, höhöhöhö!)  fyra tabletter för magen och en bokad tid till Centrum för Ätstörningar Odenplan. 

Efter skolan var jag tvungen att rusa till min tid hos Katrin min undebart snälla 'bloodmama' som ska få mig att sluta svimma när jag ser blod. Vi pratade konstant i en timme om mina mål och hur jag kände mig när jag ser mitt eget blod. Och måste jag prata mer om blod eller skriva mer om blod idag så går jag nog in i någon form av psykos. Så vi lämnar det, kompis.

Nu kliar det på min axeln igen. Vafan är det för material i den här tröjan?

Sen åt jag och mina girliiiiiiiiiiiiiiiies från förorten (aight, jag har fattat att Issa flyttat till Östermalm för typ hundra år sen, men hon är fortfarande ghetto i hjärtat och det är bara att acceptera). Vi åt Munch som är typ det man äter när det kurrar mellan middag och lunch. Hahaha! jak e soet sprakare koma pa roli ord!
Det var fett nice och jag fick bekräftat att folk från Piteå är  indeed porriga. Jag har alltid vetat det! Alltid liksom anat!
Isabel kommer platsa där som handen i hansken. Eller handen någon annan stans.   
- Wow! Jag kan faktiskt också!

Vi kom också underfund med att idomin på läpparna är fjortis och det ser ut som att man "precis sugit av någon och liksom glömt slicka sig runt munnen"  och när jag sa att jag tyckte det var fint, blev jag ställd inför dilemmat ifall jag ville fortsätta vara deras vän eller ha mjuka läppar. Jag har inte bestämt mig än.